Soldattorpet

Soldattorpen bestod ofta av ett stort kök som samtidigt fungerade som vardagsrum och sovrum, samt en kammare och en inbyggd förstuga. Väggarna var timrad och taket var täckt av näver och torv. Vanliga mått var 24 fot lång, 14 fot bred samt 9 fot högt. De blev dock större under 1800-talet. Vidare ingick även fähus, lada, förråd och dass. Intill torpet låg en liten åker (några tunnland) samt ett ängsområde som skulle ge ca: 2 lass hö. Det var ej den bästa jorden som bönderna upplät till soldattorpen. Vidare erhöll soldaten en ko, några får eller en gris, några höns, utsäde, ved, bete för kreaturen samt rätt att låna en häst som dragdjur till bl.a. kvarnskjutsar. Soldaten skulle stå för de mindre reparationerna av torpet och rotebönderna för de större.

Soldaten var borta en hel del från soldattorpet, ej enbart i krig utan även i fredstid på övningar eller arbetskommenderingar. Det var då soldathustruns ansvar att sköta torpet förutom en stor barnkull. Hon fick sköta djuren, mjölka, se till att skörden bärgades, så på våren, underhålla byggnaderna mm.

 

Soldattorpssystemet

Under början av 1680-talet omorganiserade Karl XI den svenska krigsmakten till ett system som kom att kallas indelningsverket. Detta innebar att ett enhetligt och ständigt knekthåll skulle upprättas i hela riket landskapsvis eller länsvis. Syftet var att alltid ha ett bestämt antal soldater som var vältränade och som snabbt gick att mobilisera i krig. Dessutom ville Karl XI även stärka krigsmakten efter det dansk-svenska kriget 1675 - 1679, vilket var omöjligt med de då gällande utskrivningarna som innebar att gårdarna efter sin förmåga fick ställa upp med män vid krigstillstånd. Nu indelades de svenska gårdarna i grupper, rotar, som var och en höll en soldat med utrustning, lön, odlingsmark och torp, det så kallade soldattorpet. Avlöningssystemet var sålunda uppbyggt på naturahushållningens princip och som motprestation fick rotebönderna befrielse från utskrivning för sig själv, en dräng och en pojke. Soldaten levde av sitt torp, förvarade utrustningen hemma och gjorde varje år ett "möte" på regementets exercished.

Det var roteböndernas ansvar att värva soldater. Värvningen skedde främst bland egendomslösa, fattiga, drängar etc. Under fredstid var det ett sätt att komma upp sig, få ett eget torp, uniform etc. Det var också vanligt att söner till en soldat tog värvning. Ny soldat skulle värvas inom 3 månader efter den förre soldaten avlidit eller begärt avsked. En ny soldat skulle presenteras för och godkännas av kompanichefen. Detta skedde vanligen på kompanichefens boställe eller vid särskilda rekryteringsmöten. Blev en soldat godkänd antogs han som rekryt. Soldat blev han först efter godkännande på nästa generalmönstringsmöte. Om roten inte lyckades rekrytera en ny soldat kunde i värsta fall en rotebonde själv få ta på sig uniformen och dra ut i fält.

Avsked från armén kunde en soldat få först vid en generalmönstring. Det kunde ske på egen begäran eller på order från armén. För att få avsked på egen begäran måste soldaten ha ett giltigt skäl som hög ålder, krigsskada eller sjukdom. Om man trodde att han kunde tjäna som soldat ytterligare en tid beviljades inte avsked. Vid avsked behöll soldaten sin lön till den månad han avgick samt fick bo kvar på soldattorpet ytterligare en tid för att sedan lämna torpet där han bott och brukat jorden under lång tid. Det kunde dock hända att han fick bo kvar så länge han levde. Om han var frisk och orkade kunde han få en tjänst som dräng hos någon bonde eller enklare sysslor i socknen och om soldatens son värvades som ersättare på roten kunde den gamle soldaten och hans hustru få bo kvar som inhysingar på torpet. Den pension som soldaten fick då han tog avsked från det militära räckte inte långt så ofta var det fattigvården som väntade. Soldatänkor hade samma rättigheter förutom att hon inte fick lyfta återstående lön. Då tiden hon fick bo kvar på torpet löpt ut fick hon flytta, ofta till ett okänt öde. I bland kunde den nya soldaten gifta sig med soldatänkan.

Indelningsverket avskaffades 1901 och ersattes med allmän värnplikt.