Statare

En statare var en gift lantarbetare som fick en stor del av sin lön (stat) in natura av en jordägare (patron). Statare förekom mest på större gårdar i södra Sverige och anställdes i regel på ettåriga kontrakt. Under den sista veckan i oktober, den så kallade slankveckan, var det möjligt för statare att flytta och söka anställning vid andra gods. Det var vanligt att statarfamiljer flyttade ofta.

Förhållandena, särskilt med avseende på det boende som erbjöds i statarlängorna, var ofta mycket dåliga. Detta berodde delvis på att många av längorna inte var byggda med stockväggar utan med plankväggar, vars isolering sjönk ner mot undervåningen. Det ledde till att övervåningarna blev mycket dragiga. Detta var ett modernare sätt att bygga men fungerade dåligt och innebar en låg bostadsstandard. "Längorna" var vanligast i södra Sverige – i Mellansverige bodde de flesta statare i en- eller tvåfamiljshus. Statarsystemet nådde aldrig Norrland.

Även om statarnas villkor var reglerade i ett bindande kontrakt på ett år, ouppsägligt för båda parter under året, blev många statare i praktiken livegna på de gårdar där de var anställda. I brist på kontantlön häftade många i skuld hos gårdens butik där olika förnödenheter såldes, och kunde inte lösa skulden. Således kunde de inte heller flytta till någon annan tjänst när kontraktstiden gått ut. Statarhustrurna var formellt inte tvungna att arbeta, men många statare önskade att hustrun skulle kunna få lönearbete på gården för att dryga ut inkomsterna. Ett sådant typiskt lönearbete kunde vara att mjölka kor.

Statarsystemet tog form under mitten av 1700-talet och började under 1800-talet göra torparna överflödiga, även om systemen fanns kvar parallella under lång tid. Det nådde sin största utbredning i slutet av 1800-talet och minskade därefter i takt med mekaniseringen av jordbruket. Samtidigt började de utsatta förhållandena för statarna att uppmärksammas, mycket tack vare författaren Ivar Lo Johanssons böcker Godnatt jord, 1933, Statarna, 1936 och Jordproletärerna, 1941. Krav restes på att avskaffa systemet. Statarsystemet avskaffades år 1945, då det länge minskat i omfattning efter kulmen under sent 1800-tal. I oktober 1945 infördes ren kontantlön i avtalet mellan arbetsmarknadens parter, Svenska Lantarbetareförbundet och Skogs- och Lantarbetsgivarna.